Är det botten snart?

Jag känner mig otroligt stressad just nu, huvudet sprängs snart av alla tankar. Blir gråtfärdig när jag tänker på att jag sumpar detta också!
Jag orkar inte plugga. Jag hinner inte plugga. Jag vill bara sova, länge och utan drömmar. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma ur den här spiralen, vet inte vem jag ska vända mig till.
Det kan ju inte vara meningen att jag ska sitta och titta resten av mitt liv. Jag var ju menad till något stort. Jag förstår inte var denna brist på självkänsla kommer ifrån. Förr i tiden trodde jag på mig själv, numera känner jag mig som en bluff. Ta bort mig härifrån!
Funderar på att ge upp ett litet tag, men var får jag pengar ifrån då? Men det är väl ändå bättre att få inga pengar än att få pengar som måste betalas tillbaka å det snaraste eftersom jag inte tagit mina poäng?
Jag vill diskutera med min mamma, men hon verkar ha tillräckligt med egna problem. Jag vill prata med min pojkvän, men han orkar inte lyssna längre.
Jag vet att det bara är jag som kan förändra mitt liv, men vad händer när jag inte orkar resa mig upp igen?

Falling do-own

Nu är det på väg utför igen. Att jag aldrig lyckas lista ut hur man gör, hur man fungerar som en vanlig människa som får saker gjorda...

Måste ta mig i kragen. Igen. På måndag gäller det, och då jävlar. Helt enkelt. Ska till att börja med sova som en normal människa. Igen. 00.00-08.00. Sådeså.

Imorgon ska jag och Dizzy glida te Uppsala och kika på gravidmagar och cheerleada. Hela helgen =)

Produktivitet

Snacka om ryck jag haft i dag/natt. Gjort femtioelvatusen saker till DM:et känns det som. Plus tränat, det känns tryggt.

Måste sova nu, fingarna hänger inte riktigt med.

Rock your body!

Jag är väl bra ändå. Har man ett seminarium att gå till klockan 10.30-12, är det inte bra att vakna 11.30. Faktiskt.
Blir att utöka reflektionsprotokollet till 3 sidor. Blä.

Jag är inte heller speciellt bra på att få saker gjorda. Måste göra om sista delen av tävlingsprogrammet, eftersom jag, mitt pucko, hade ställt in i programmet att musiken går i 130 bpm. Det gör den inte. Den går i 140. Därför är blir min grymma koreografi fördröjd lite fint, så allt som händer den sista halvminuten hamnar fel. Gaaah, har inte tid med detta.

Måste dessutom portionera ut kläderna vi beställt som kom igår. Och skriva ut papper. Jag har fortfarande morgonrocken på mig, är det ett dåligt tecken?

Vuxenpoäng

Har länge tänkt att jag vill börja samla en servis. En enkel, som går att använda till vardags också. Till att börja med, så kan jag skaffa finservis sen.

Valet föll på Iittalas Teema, precis så enkel och fin som jag vill att ha det. Dessutom är designen Bottna så sjukt vacker.

Så nu vet ni vad jag vill ha i present det närmaste decenniet eller så. Allt som går att få i Bottna vill jag ha, resten i vitt. Har tänkt mig för 12 personer.

Så, min lista som jag uppdaterar eftersom:
12 st flata tallrikar
12 st djupa tallrikar
12 st portionsskålar
12 st muggar
12 st kopp med fat
2 st serveringsfat avlångt
2 st serveringsfat stort
2 st serveringsfat fyrkantigt
3 st serveringsskål
3 st Karott med lock

Finns att kika på här

Cat! I'm a kittycat, and I dance, dance, dance and I dance, dance, dance

Ja, jag är ännu en bloggande flicka med katt. Eller katter kanske man ska säga. Det är dock väldigt mycket lättare att ta kort på Leokatt än Lexkatt. (Nej, de heter inte så egentligen, de heter Lex och Leo, men jag vill säga så. Så man vet vad man pratar om liksom)

Leo är mammas pojke och Lex är pappas. Det råder vitt skilda åsikter i familjen om vilken katt som är keligast, men Leo har ingen emot att bli buren på, så han är lite av min favorit. Fast han är lite mesig också, egentligen. Lex har lite mer integritet. De är i alla fall världens finaste, och hur jag skulle överleva min långa ensamma dagar utan dem står skrivet i stjärnorna. Catlove.

Mer katter:
Kitty Cat Dance
Talking Cats

Jag har så väldigt svårt för måsten

Nu är jag i en sån där period igen. Mitt liv alternerar mellan två tillstånd: antingen har jag för lite att göra, och lovar att göra ännu mer saker. Eller så har jag för mycket att göra, och mår fruktansvärt dåligt.

Jag orkar inte så. Idag måste jag läsa bok inför seminariet imorgon, och dessutom skriva ett reflektionsprotokoll. Men jag har inte boken hemma, och bara tanken på att gå upp till skolan och göra detta i biblioteket känns jättejättejättedrygt.

Andra saker som det vore bra om jag gjorde idag:
Skriva ut och kopiera inbjudningar till DM
Göra färdigt ändringarna i uppvisningsprogrammet till träningen imorgon
Dela upp kläderna vi beställt som kom idag
Göra föreningsbokslutet med J
Diska
Städa
Tvätta
Gå på Friskis
Träna på uppvisningsprogrammet

Jag ska ta tag i det. Senare.

Aint no sunshine...

Känns bättre idag. Lite. Han är söt när han är bakis.

Måste, måste, måste posta brev idag. Måste åka nu. Orkar inte nu. Snart så.

Imorgon är det dags för hemska skolan igen. Eller, så hemskt är det inte, men det tynger med saker som man måste göra. Fick kursböcker från Adlibris i fredags, men nu är jag osäker om jag beställde den jag måste ha till seminariet på tisdag. Tror inte det. Måste alltså jaga bok imorgon. Måste fixa inbjudningarna till DM imorgon också. Och maila L, så vi kan planera resan te Uppsala i helgen.

Har bokat upp varje helg fram till slutet av januari typ. Det känns tryggt.

Är det så här när man är kär när man är liten...

Nej, jag vill inte sitta uppe och vänta. Men hur sover jag när han inte är här hos mig?
Ja, jag är fullt medveten om att det är löjligt att förvänta mig att vi ska kunna ha en vettig diskussion ikväll.
Nej, jag vill egentligen inte bara sitta här och klaga. Det värsta jag vet är människor som tror att livet är värst för dem i hela världen.
Jo, jag skulle mycket hellre skriva om allt roligt som händer mig, och om hur tacksam jag är för att jag är den jag är, och får vara nära alla dem som betyder något för mig.

Men just nu gör det ont. Just nu är det svårt. Just nu är klockan 00.00, och jag är ensam, ledsen och uttråkad. Just nu vill jag veta vad jag ska göra.

Jag är fullkomligt medveten om att livet egentligen är skit, och om man bara accepterar det blir allt mycket lättare att leva med. Men det hindrar mig inte från att önska att livet var som jag vill ha det. Något måste göras nu, snabbt, för den här relationen tär på mig. Det ska inte vara meningen att jag ska spendera varje vaken sekund med vända in och ut på förhållandet jag delar med den mest underbara mannen i hela världen. Men vad vill han? Och, den stora frågan jag alltid kommer tillbaka till, hur länge ska jag vänta?

Hur länge klarar jag att leva på det här sättet? När ska jag kunna planera mitt eget liv, när jag måste vänta och vänta på att han ska kunna ge mig en tidsram. "Vi pratar om det sen" duger inte. Det duger inte för att ge mig sinnesfrid.

Ingen av oss mår bra. Eller så mår han bra, men är jäkligt duktig på att dölja det. Är det rimligt att jag ska gissa mig till vad han tänker, tycker, känner och vill? Ska det vara vi? Vad händer annars? Det är honom jag vill ha, honom och ingen annan. Men inte på det här sättet.

Nu då?

Han har tappat sin förlovningsring. Han tappade den i förrgår, och har inte ens brytt sig om att säga något. Han har tappat sin förlovningsring. Han verkar inte tycka att det är något att bry sig om, och skämtar om att den antagligen ligger i någon kompressor på jobbet. Han har tappat sin förlovningsring, och verkar dessutom ha glömt bort det korrekta svaret på "jag älskar dig". Det är inte mmm! Det är INTE mmm!
Han har tappat sin förlovningsring, och han tycker att "mmm" är ett vettigt svar på "jag älskar dig".
Vad betyder detta? Hur gör jag för att inte förlora honom? Är det verkligen bara mitt fel att det inte verkar finnas någon kärlek kvar?
Är det bara jag som överanalyserar, måste det inte finnas ett uns sanning i känslan av att något är fel? Vad gör jag nu? Kan jag göra något?
Det gör ont att se andras barn. Jag älskar min kusin, och jag unnar henne allt gott, men det gör ont att se hennes mage, hur vacker hon är när hon är gravid... Jag vill att han ska älska mig, jag vill att han ska vilja ha barn, jag vil att han ska vilja samma saker som jag vill. Hur länge väntar man?

Gratis är gott!

Idag går attisex.com i graven, och mina små tankar och idéer hamnar här istället. Det känns som ett stort steg framåt för vår knaggliga ekonomi =)
Mycket att göra idag, måste traska ned till stan. Ska skicka en massa brev, kopiera mina betyg, sätta in lite pengar. Känner mig ganska duktig som har skramlat ihop pengar till steg 3. Så Uppsala, here we come! Ska bli ganska kul faktiskt.

Cheerleadingen går jättebra. Alla mina tjejer är underbara på sitt sätt, även om det skulle vara roligt om alla var på alla träningar så här nära inpå vår allra första uppvisning. Jajemän, om 3 veckor är det dags. Usch, usch, usch, jag är jättenervös. Mest för att jag själv ska klanta till det, tjejerna tror jag på. Black Shadows Allstars for teh win!

Nu är det dags att klä på mig och traska ned på stan.