Är det så här när man är kär när man är liten...

Nej, jag vill inte sitta uppe och vänta. Men hur sover jag när han inte är här hos mig?
Ja, jag är fullt medveten om att det är löjligt att förvänta mig att vi ska kunna ha en vettig diskussion ikväll.
Nej, jag vill egentligen inte bara sitta här och klaga. Det värsta jag vet är människor som tror att livet är värst för dem i hela världen.
Jo, jag skulle mycket hellre skriva om allt roligt som händer mig, och om hur tacksam jag är för att jag är den jag är, och får vara nära alla dem som betyder något för mig.

Men just nu gör det ont. Just nu är det svårt. Just nu är klockan 00.00, och jag är ensam, ledsen och uttråkad. Just nu vill jag veta vad jag ska göra.

Jag är fullkomligt medveten om att livet egentligen är skit, och om man bara accepterar det blir allt mycket lättare att leva med. Men det hindrar mig inte från att önska att livet var som jag vill ha det. Något måste göras nu, snabbt, för den här relationen tär på mig. Det ska inte vara meningen att jag ska spendera varje vaken sekund med vända in och ut på förhållandet jag delar med den mest underbara mannen i hela världen. Men vad vill han? Och, den stora frågan jag alltid kommer tillbaka till, hur länge ska jag vänta?

Hur länge klarar jag att leva på det här sättet? När ska jag kunna planera mitt eget liv, när jag måste vänta och vänta på att han ska kunna ge mig en tidsram. "Vi pratar om det sen" duger inte. Det duger inte för att ge mig sinnesfrid.

Ingen av oss mår bra. Eller så mår han bra, men är jäkligt duktig på att dölja det. Är det rimligt att jag ska gissa mig till vad han tänker, tycker, känner och vill? Ska det vara vi? Vad händer annars? Det är honom jag vill ha, honom och ingen annan. Men inte på det här sättet.