Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Inatt har jag sovit som en stock. Och alldeles för länge. Ligger efter med livet nu, men det får faktiskt ta den tid det tar. För jag behöver få lattja, träffa folk och inte tänka så mycket.

Igår fick jag hämtning och fick träffa Fis en stund innan hon drar iväg över helgen. Satt en liten surprise i bilen, men jag var för förstörd för att bry mig.

Åkte hem, men hann inte vara hemma länge innan glidarpolarn F ringer, traskade över till henne med värktabletter och snackade skit ett tag.

Sen var ap-dagen äntligen över, och det känns mycket, mycket bättre idag. Jag vet ju att gjorde rätt, men jag vet också hur han känner sig nu. Det unnar jag honom inte.

Om nu bara nån ville ta en krogsväng med mig ikväll skulle det vara toppen, men det blir det nog inget av.