I've learned that life is one crushing defeat after another until you just wish Flanders was dead.

Joråsåatt, jag tror jag har lite problem. Har mått sjukt dåligt nu, väldigt länge... Med länge menar jag att jag till sist börjat acceptera att det här är mitt normala tillstånd. Med länge menar jag att den ÅttiseX som mår bra, henne har bebis aldrig träffat. Vi har snart varit tillsammans i fyra år.

Problemet är egentligen inte att jag mår skit, utan snarare att jag har väldiga problem med att bestämma mig om jag ska söka hjälp eller inte. Jag har liksom ingenting att relatera till, så jag vet inte hur pass dåligt man ska må när man är deprimerad. Å andra sidan känns det totalt meningslöst att leva resten av mitt i den här likgiltiga dimman jag befinner mig i nu. Jag gör såna där nättester, och där får jag nästan alltid som resultat att jag är måttligt deprimerad. Jag har ett hum om hur psykvården ser ut i Sverige. Är det rätt av mig att försöka få vård när det finns människor som har det så otroligt mycket värre än mig?
Är man deprimerad om man kan skratta ibland? Om det finns dagar när man undrar vad det egentligen är man varit orolig för? Är jag sjuk?

Jag behöver nån som kan säga mig vad jag ska göra. Jag är så rädd för att ta upp plats, vara ivägen eller obekväm för någon. Men ska det vara på min egen bekostnad?