Jaha...

Kan inte sluta fundera. Finns det någon chans för mig att förlåta och försöka igen? Vill jag det? Vill han verkligen det?
Förnuftet säger att det är att bädda för nya besvikelser att släppa in honom igen. Men det känns konstigt att helt plöstligt inte ha honom där, den som jag trodde skulle vara för evigt. Tänk om det är han som är rätt, och jag ser till att få ett olyckligt liv för att jag inte vågade ta tillbaka honom? Hur jag än tänker så känns det som hjärtat håller på att brista... Att tänka sig livet utan honom gör ont. Att tänka sig livet med honom gör inte ont, men det skrämmer mig.
Den största skräcken är att vi försöker på nytt, och att han inte vill ha mig i alla fall till slut. Det måste väl göra 100 gånger ondare, att ta steget och våga, och ändå hamna där jag är nu?
Ikväll skickade jag ett sms till honom, så bollen ligger på något sätt hos honom nu. Jag vet inte alls vad som är rätt nu...